tillfälligheter?

Jag såg precis Thelma & Louise igen, sist jag såg den var i skinnsoffan i Staffanstorp när jag var typ 14 år liten.  Men den var så bra som jag minns den, roadtrip, göra misstag, ha roligt, coola tjejer, dumma (och en del snygga) killar. Denna gången fick den mig såklart att tänka på förra årets roadtrip i WA, som också innehöll en sån där fuck-fuck-fuck-hur-gick-nu-det-här-till-kan-jag-inte-bara-vakna-upp-och-inse-att-allt-bara-var-en-mardröm-känsla. Se om filmer är skönt, man vet ganska säkert att någon skön bra känsla kommer infinna sig. Plus att när jag såg den sist tänkte jag nog att delar av det där vill jag också göra, och nu har jag faktiskt gjort det, och vill göra det igen! Misstag är bra att göra, lite olycka är nog hälsosamt. Därför gjorde det inte så mycket att cykelkedjan gick sönder på vägen hem från Alex ikväll. Jag fick promenera istället, och fick tid att tänka lite. Ibland stannar livet upp liksom, någonting går lite långsammare än vanligt, att gå istället för att cykla till exempel. Så hinner man tänka lite, och vips formas första blogginlägget på ett halvår! Det jag hann tänka var att jag undrar om det är en slump att idag:

1. var det precis ett år sedan jag började den ödesdigra roadtripen som, med SUMPIGT däck, gjorde mig tusenlappar fattigare men en massa erfarenheter rikare (som filmen, förutom att vi inte körde utför ett stup utan tog taxi för att ta oss bort från vår olycka).

2. såg jag en film som handlade om en roadtrip och en olycka

3. gick ett fordon, fast en cykel denna gången, sönder igen

4. passerade en bil i höjd med Möllevångstorget, vars en däck var punkterat så den förde ett fruktansvärt oväsen, men den fortsatte köra och jag ville bara ropa "STANNA innan det blir värre än det är!", men struntade i det, tänkte att de får väl upptäcka själva... precis som jag fick. Men jag tror att det är så, att om man bara kör på trots att man känner att något är fel, så kommer man ändå, förr eller senare, haverera och inse att skadan är så mycket värre än vad den hade behövt vara, om man bara hade stannat i tid... Eller om man tagit det lite lugnt från början...

En sista tillfällighet, jag kom på det precis: Den 25 maj 2008 skrev jag mitt sista blogginlägg på länge länge i resebloggen, den 25 maj 2009 skriver jag mitt först blogginlägg på länge länge i nya bloggen. Hmmmm... Och det betyder... Äh, eller vadå tillfällighet förresten!? Det är ju faktiskt JAG som styr!

  Vägen

 Suz & Em

Thelma & Louise